Nu, kära lekkamrater, är kulturveckan för i år definitivt över och allting som varit fest den här korta tiden, övergår i ett hisnande tempo – men motvilligt – till det normala och den enformiga tristessen. Prov och inlämningar väntar bakom helveteskrönet och vi som för en kort sekund kände doften av sommarlov, härligt kittlande gräs mellan tårna och vi som kände att frigörelsen från denna förpliktelsernas värld var nära, hatar det som nu ligger framför oss. Men innan vi lämnar allt det goda bakom, är det minsann hög tid för oss att en sista gång återvända i minnenas universum och göra en kort tillbakablick på veckan som gick.
Till att börja med, en liten men nödvändig presentation av kulturveckan för alla er utomstående och ofrälsta som, olyckligtvis ännu inte greppat detta med kulturvecka och vad en sådan innebär. Vad är det för sorts vecka egentligen? Är det en lömsk förpackning med extra lektioner i kulturvetenskap från skolledningen, för att få oss elever mer intresserade av till exempel Wiens stadshistoria? Är det kanske en vecka då den intellektuella eliten på skolan kan samlas, pratas vid och dricka dyra viner ihop? Nej, ingetdera! Kulturveckan är en vecka, eller snarare fem underbara dagar, för alla oss elever att själva definiera vad som är kulturliv och vad som inte är det. Därefter sätter vi, elever, dagordningen. För en gångs skull är det inte lärare eller rektorer som får fylla arbetsveckan med sitt önskvärda innehåll, utan det är vi som gör det och med ett sådant innehåll som passar våra intressen bäst. Förhoppningsvis kan alla känna igen sig i det innehållet, finna någonting som fångar en. Kulturnördarna såväl som festprissarna får kul. Det är ju faktiskt till och med, hör och häpna, tillåtet att gå på lektionerna om man så önskar.
Som Bäckängiten tidigare skrivit om, är denna kulturvecka i farozonen mer nu än på mycket länge. Gång på gång måste vi därför fråga oss själva om vi är beredda att slåss för kulturveckan, alltså är den värd att kämpa för och då uppkommer oundvikligen en annan fråga: vad betyder den egentligen för oss? Jag är inte någon särskild att ange vad som är bra och mindre bra med en sådan här vecka, men jag ska försöka berätta om några saker och händelser som är särskilt betydelsefulla för mig och för dem jag hört runt med.
Den gängse uppfattningen om kulturveckan, är att den är att likna vid ett skönt och mycket välförtjänt break mitt i allt kaos i skolan. På vårkanten dessutom, då det nästan är som värst i prov- och inlämningsväg. Man får tid att andas ut lite, trycka på pausknappen. Och visst känns kulturveckan som en förbaskat efterlängtad hästspark mot alla stressdemoner? Som en hållplats i tiden, är kulturveckan, för alla dem som rockat sig trasiga och sönder sedan pluggandet satte i gång i höstas. Ett plåster. En tillfällig, ingripande gud. Och en belöning för allt vårt slit. Och på samma gång en fantastisk cirkus, som drar förbi en gång om året med en mängd roliga aktiviteter, till exempel kareoketävlingar (varje dag), pulkaåkning och Human Bowling. Listan kan göras oändlig men nu får jag väl ge mig med mina poetiska utsvävningar, huvudsaken är att ni hajar grejen: Kulturveckan är för oss elever vad käppen är för den gamle mannen, så tafsa inte på den här veckan!
Nu börjar vi, tycker jag.
Foto: Emanuel Mäkinen
Klockan 08.30, med viss fördröjning, tågar skolans många stoltheter in i aulan och upp på scenen. Närmare trettio elevföreningars representanter står inför alla tusen förväntansfulla elever och presenterar den kommande veckans innehåll, vad respektive förening kommer att pyssla med och såklart, icke att förglömma, att ”det är fest på Rya Åsar i kväll!”. Samma fras hörs upprepade gånger från föreningarnas många olika talesmän och kvinnor men det gör ingenting, ingenting alls, för att den frasen blir aldrig nött. Alla vill ha fest.
Efter en mycket lyckad invigning, med bland annat gästinslag som Viktor Pettersson från Öckerö, sjungande När vindarna viskar mitt namn, beger sig ett par hundra elever ut till asfaltsplätten utanför den gamla idrottshallen. Där antingen deltar man i eller tittar på kulturveckans första aktivitet, som är Kundvagnsrace arrangerat av föreningen AR. Trots ett imponerande arrangemang kring tävlingen, skulle det senare i veckan visa sig att ingen vinnare någonsin kunde koras, han eller hon gick helt sonika upp i rök (!).
En desto större publikfavorit var Playmans inhyrda Rodeotjur. Den var gissningsvis dyr men väl värd pengarna. Många elever ställde upp och trodde sig vara kvinna eller man nog att kunna härska den vildsinta, och antagligen brunstiga tjuren, men ingen lyckades, deras försök var helt utan framgång. Därefter, under måndagen, följde aktiviteter som Find The Rusk, Krocket, Human Bowling, Livespelning, Bäckängs Manligaste Man, Tipspromenad och HALIB-krönikans skrivarkväll. Dock så får man väl säga att, dagens händelse med störst tilldragelse var den av EOS arrangerade kareoketävlingen. Den vanns denna dag av ingen mindre än Olle Andreasson, också känd för sin roll som Lill-mammuth.
Foto: Rania Rönntoft
Och så var den dagen över. För dem flesta i alla fall.
Under resten av veckan kändes det verkligen och fullt ut att det var kulturvecka på Bäckängsgymnasiet. Överallt kändes det och märktes det. I kroppen, som kändes tömd på must och ork av allt aktivitetande, i luften som ständigt manade till mer och ökad frigörelse från skolans många skyldigheter, och man kunde märka det på allas glada, lättade miner, ansikten och rusiga ögon, och det var härliga syner alltsammans. Det låter nästan löjligt poetiskt, men besök gärna Bäckäng någon gång under nästa års kulturvecka och bli själv vittne till hur fullständigt välbefinnandet går att hitta i ögonen hos eleverna på skolan. Mäktigt är vad det är!
Foto: Rania Rönntoft
Tisdagen och onsdagen var två mycket vackra dagar, solskivan på himlen glänste och hettan och de varma vindarna tågade hand i hand, flera hundra elever deltog aktivt i aktiviteter såsom Marsmallowgrillning, Boomfight, Headbang, Mammuthansk älgjakt, Bäckängs starkaste man, Gökotta efter uttömmande aktiviteter på Rya Åsar dagen innan, Spa & Bastubad, Filmvisning, Hitta Helge Skoog samt klassiskt men för den delen brutalt vattenkrig i SSU Illegal och Venus regi.
Foto: Rania Rönntoft
Torsdagen inleddes med lika många häftiga och hudflängande solstrålar som vi var vana vid så här långt in på veckan, men med desto mindre hår än vad somliga var vana vid. Mammuth Veterans brutala barbershop attackerade ett antal frivilliga elever och rakade av håret på skallen på dem. Det blev många kalhyggen att snärta med handen.
Foto: Rania Rönntoft
Än så länge var det tidig morgon när Kaffeklubben, som inte tycktes känna vid några som helst hämningar, smiskade fisk mitt på blanka förmiddagen. På gräset utanför den nya idrottshallen ägde alltsammans rum, det låg färskt fiskblod efteråt och pyrde, doftade savann. Efter detta blev det dags för litet kärlek, Amorinerna höll i en populär gren och utsåg Bäckängs Gentleman. Många deltagare, desto större publikstorm. Vinnaren och gentlemannen blev ingen mindre än Adrian Manucheri. Shaloms såpabandy avlöste. Bland annat denna dag erbjöds bäckängiterna ansiktsmålning och senare på eftermiddagen, eller om vi ska kalla sextiden för kväll i stället kanske, rockade Bäckängs eget husband Halib Divers så att det ekade i halva Villastan. En något trött och sliten men nog så ihärdig fanskara dök upp för att se och höra Divers spela, begav sig senare efter spelningen till Kypesjön för kvällsaktiviteter.
Foto: Rania Rönntoft
Lite senare på kvällen, lördag, runt elvatiden, dök Mammuth Veteran upp från ingenstans i den förljugna nattens kvävande mörker och bjussade vänligt på oxköttsskivor och potatissallad. Helt gratis. Den så kallade bloten var ett erkänt lyckat faktum från mammutarna, som skaffat sig bra rykte igen. Och extremt välsmakande var köttet, kan undertecknad hälsa. Jag passade själv på att slafsa i mig ett lämpligt köttstycke, för bevarandet av värmens skull bland annat. Under kvällen hade allt sin gång på ett mycket fredligt och lugnt och incidentlöst vis, också städningen gick utmärkt tillväga. En lyckad afton i vårens tecken.
Så blev det ny morgon och fredag, kulturveckans allra sista dag och klädtemat var Schtek, Pappa betalar. Jag misstänker att inspiration hämtats från Teknis.
Foto: Rania Rönntoft
Först ut, vild matbrottning i Venus regi. Därefter var det hög tid för det eftertraktade mjölkhivet att träda fram, och fram trädde också efterföljande uppstötningar. Playman såg roade ut och en vinnare korades, varmt var det ute också. Efter detta samlades flera hundra bäckängiter runt grusplanen vid den gamla idrottshallen, för att se den årliga fotbollsmatchen mellan lärare och elever gå av stapeln. Eleverna vann, mindre oväntat. Också det är en tradition. Denna gång vann de med 4 mål mot 0. Det är nästan gulligt av lärarna att ställa upp överhuvudtaget, tar sig mod och blir behandlade på plan på det där viset, besegrade år efter år. Men det får väl också ses som en vänskaplig gest från deras håll, att de gör detta. Det ryktades emellertid, efter matchen, att flera lärare avstått från deltagande då de spått viss risk för repressalier från arga elever som ansett sig ha blivit dåligt behandlade av dessa lärare under det gångna läsåret.
Foto: Rania Rönntoft
Under matchens gång, hur som helst, kunde vi också njuta av en stilig dansuppvisning och vi tackar Rampljus som möjliggjorde detta. Efteråt var det dags för EOS kareokefinal. Äntligen. Äntligen. På asfaltsplätten dansade och sjöng finalisterna vilt inför hundratals bäckängiter som bänkat sig och stämningen var god och mysfaktorn hög, framför den provisoriskt iordningställda scenen var det utan tvekan mest drag. Och ett stort tack till alla arrangörer och er frivilliga som såg till att finalen tillslut kunde gå av stapeln, TV:n krånglade som bekant ett litet tag. Bäckängs kulturredaktion låter också hälsa att alla bidrag under dagen var högt över förväntan men allra bäst var ändå, och detta råder det inga oenigheter om, Klara Lindberg som också kammade hem hela tävlingen. Hon fick sedan framföra sin låt, Living on a prayer, på avslutningen i aulan.
Efter denna veckas näst sista aktivitet, var det tyvärr dags att tåga upp till aulan igen och ta farväl av kärlekens och kulturens högtid, kulturveckan var snart över. Det var fullsatt i aulan, lagom mycket melankoli och en och annan tår fälldes minsann, skymtades i smyg. Snyftandet hördes på håll, hördes ända ängst bak där undertecknad satt och själv försökte styra tillbaks vätskan in i tårkanalerna. De lika sorgsna föreningarna tackades för sig och tackade eleverna som ju faktiskt utgjort hela veckan, man presenterade också eventuella vinnare i de många tävlingar som hållits – förutom i ett fall: Kundvagsnracet fick sig aldrig en vinnare. En liten kille i samhällsettan ansåg sig dock ha vunnit det hela och stormade mot scenen – och han hade faktiskt deltagit i spektaklet med kundvagnarna – men eftersom han inte kändes igen av arrangörerna, i detta fall AR, fick killen besviket återvända till sin plats i aulan. Ingen vinnare alltså.
På uppmaning av Playmans ordförande Christian ”Q”, följde ett hundratal elever med honom till gräsplanen vid den nya idrottshallen. Där tittade vi på när Simon Johansson, Ekalak Berggren och Abdul-Karim Mahmood gjorde stilistiska piruetter och simhopp ned i swimmingpoolen – den pool som vi det här laget ännu inte förstörts av elever vid Sven Eriksongymnasiet, teknis. Mycket lyckat, lite oro där ett tag och spänning men mycket nöje tillslut. (Den förra poolen som skulle ha använts under onsdagen, som ett inslag i Playmans simhopp, vandaliserades så grovt av tekniselever mellan måndagsnatten till tisdagen, att den blev helt obrukbar. En ny införskaffades, till samma höga kostnad som den första, men förstördes den också – lite senare, under helgen)
Foto: Carina Schouenborg
Sista aktiviteten för dagen var Mammuth Veterans Båtrace. En liten men trogen och hängiven skara bäckängiter tågade ned till stan, mot viskan, för att där åtnjuta skönt väder och en sista släng av kulturveckan år 2008. Efteråt upplöstes skaran och var och en gick hem till sig. Antagligen kändes det lite snopet, vemodigt och ledsamt men också hoppfullt och en gnutta varmt i hjärtat över att det bara är ett år kvar till nästa års kulturvecka. Vi kan börja räkna ned redan nu.
Johan Frick
Arkiverat i:Krönika
