Våren är popens årstid. Det är nygrönt gräs och solbrända armar, grillkvällar och krossade hjärtan. Vad passar då bättre än att bjuda på en afton i popens tecken (Defiant age, Autisterna och Billie the vision and the dancers), på Borås egna Rockborgen?
Defiant age består av två tredjedelar kvinnliga bäckängiter, en tredjedel manlig göteborgare. Deras musik är en perfekt, smygande inledning. Akustiskt med lite munspel och plingeling, charmiga texter på trevande skolengelska och en Anna Nilsson sjunger klart som väldigt rent vatten, speciellt i mina favoriter G-force och Layers.
Jag har sagt det sedan första gången jag såg dem: Defiant age har något eget. Jag kan inte namedroppa något band som liknar dem - och även om det kanske gör recensionen svårare att skriva, så det är ett gott tecken.
Om det är något jag är vårsvag för, så är det glada poplåtar med melankoliska texter på svenska. Och det är just det som band nr två, Autisterna, spelar. (För alla som funderat: bandnamnet är taget från titeln på Stig Larsson debutroman). Låtarna handlar om lite småledsna saker som att lämna allt bakom sig, vänskapskrångel, krossade och ouppfyllda drömmar, kärlek som inte vill börja. Himmelen och Johanna är klockrena exempel. Tyvärr funkade inte de lugnare låtarna lika bra som de gungiga den här kvällen.
Men har inte glad musik/ledsen text redan gjorts då? Jo, verkligen, men den här våren stör det mig inte att det finns ännu ett band som spelar det.
Jag ber om ursäkt, sa Billie the vision and the dancers (kvällens huvudakt) sångare Lars Lindqvist, och tog upp ett låthäfte med texten till låten som han uppenbarligen var osäker på. Generat sjöng han vidare med foldern i handen, generat fortsatte han be om förlåtelse.
Personligen tycker jag inte att varken Lindqvist, iklädd ett likadant svart spetskantat linne som ligger hemma i min garderob också, eller någon annan ur hans gäng har något att be om ursäkt för. Kanske var det inte den bästa spelning de gjort. Men som publiken sjöng, klappade, dansade - det är betyg nog.
Billie the vision and the dancers bildades i Malmö, av ett gäng gamla vänner från en by i Blekinge, med en ny kompis från det mer nordliga Borlänge. Det är ett ganska modernt band, på det sättet att de spridit sin musik via internet snarare än skivförsäljning, och på det sättet byggt upp en skara lojala fans.
Och musiken de bjuder på är dansvänlig musik med texter som smakar lite beskt, kryddat med sötsaker som tamburin, dragspel och trumpet. En sak som jag tycker var imponerande var hur de lyckades varva popen med lugnare låtar, utan att tappa fokus, utan att förlora publiken. Men det var fortfarande poppiga låtar som A man from Argentina och Summercat som kändes lite extra den här varma vårkvällen.
Lisa Jagemark
