Rockborgen 35 år!

Lördagen den 22 november fyllde ett av bäckängiternas mest besökta ställen 35 år. Som vanligt bjöds det på skön musik med grupper som ”We Got Milk”, ”Herr Gulin” och ”Snorting Maradonas” – alla med spelande bäckängiter, före detta elever eller nuvarande. Även en av Bäckängs lärare, Mikael R Karlsson, gjorde ett solouppträdande. ”Mitt band var bland de första som repade när rockborgen startades”, säger Mikael.

Den väldigt kyliga lördagskvällen spenderades i en varm lokal som blev ännu hetare framåt kvällen. Man får en ganska trygg känsla av att vara på Rockborgen, då det är så många bäckängiter som är där. Rockborgen är en ideell förening som försöker få fram de lokala artisterna samtidigt som de försöker få in mer kända namn på deras scen. Band som har en liten peng kan även få repa på Rockborgens scen. Alla som jobbar på Rockborgen arbetar ideellt, vilket är ganska sällsynt nu för tiden.

Jag kan personligen säga att de som inte var på rockborgen den kvällen missade något riktigt bra. Publiken inne i den mysiga lokalen var förtrollade av bandens skicklighet och lyrik. Kvällen slutade med moshpit av högsta klass när ”Snorting Maradonas” spelade. Sedan var det bara att åter igen ta sig ut i kylan och hem.

Foto: Isabell Kirstinä

”We Got Milk” och ”Snorting Maradonas”

 

Antonio Trajkov

Arkiverat i:Kultur, Reportage

Ett varmt välkomnande för poeten Bob Hansson

Foto: pressbild

Den flödesskrivande poeten, karismatiska föreläsaren och ”en tonåring i en 40-årings kropp”, Bob Hansson, besökte Bäckäng på Bokens vecka och Bäckängiten lyckades få en exklusiv intervju med författaren.

En av höjdpunkterna på Bokens vecka var storföreläsningen i aulan med Bob Hansson, poesisveriges svar på Tomas Ledin – enligt honom själv alltså:

- Det är mycket prestige i poesisverige. Poeter ska inte prata med varandra, och om finpoeterna är Thåström så är väl jag Tomas Ledin ungefär! Det är iallafall min upplevelse.

Tomas Ledin eller inte, Bäckäng bjöd ändå på ett varmare välkomnande än vad ”Sommaren är kort” skulle ha fått, när den något rufsiga Bob Hansson äntrade scenen. Jublet ville aldrig ta slut, och föreläsaren skrattade förläget och skruvade lite på sig i sin skjorta med dinglande hängslen.

 - Jag blev riktigt generad! Bäckäng är den härligaste skolan i västsverige, tyckte han.

Föreläsningen var en roande blandning av ”älska varandra”-budskap, Hanssons egen livshistoria och poesi. Han pratade även mycket med med publiken, skämtade och lovade halva priset på showen som han ska ha på Sagateatern senare i höst. Poesi och skrivande var dock ändå i fokus. Och det är just som poet som Hansson är allra mest känd. Han har släppt ett flertal poesisamlingar med sitt enkla men vackert klockrena språk som liksom flyter fram över pappret.

- Ja, jag är nog något av en flödesskrivare. Jag börjar med ett ord och sedan låter jag det bara… flöda, kommenterade Hansson formen på sina dikter. Han nämner också att han är väldigt inspirationsberoende när det gäller poesi, och hellre skriver snabbt och går tillbaka och redigerar senare, än gör som andra poeter som arbetar med en mening i flera timmar.

Men nyligen bytte Hansson genre och lämnade poesin bakom sig en stund, då han romandebuterade med ”Gunnar”, en bok om kärlekslängtan och ensamhet.

- Det känns mer som ett riktigt jobb, svarar Hansson på frågan om den största skillnaden mellan att skriva poesi och längre skönlitteratur, det tar längre tid och man måste jobba lite varje dag.

Och vilka är hans bästa tips till bäckängiter med drömmar om att publicera en egen roman någon gång?

- Läs mycket, även dåliga grejer, skriv mycket och få respons.

Lisa Jagemark

Arkiverat i:Kultur, Reportage

26/9 Håkan Hellström, Liseberg

Klockan 20.00 kliver en gänglig gestalt ut på Lisebergs scen: Håkan Hellström, Göteborgssonen som traditionsenligt inviger hösten i hemstaden. Han som sjunger rakt in i själen, bara för oss, vi som alltid kommer vara lite darriga, osäkra. För oss, som alltid kommer ha kvar våra tonårshjärtan.

Och vilken repertoar han har! Han kan välja bort låtar som skulle vara vilken annan artist som helsts höjdpunkt. Även om explosionerna i popeufori, som Kom igen Lena eller mina personliga favorit Klubbland, verkligen är hans ess i skjortärmen, så lyckas han också framföra lugnare låtar med samma intensitet. Kvällens absoluta klimax är dock självklart, i det här hans älskade och hatade hemstad, Känn ingen sorg för mig, Göteborg som genom extra sambarytmer och allsång lyfter högt, högt över gårdakvarnar och skit.

Men – trots mina lovord finns det ett men – en konsert handlar inte bara om artisten. en konsert är ett samspel mellan publiken och scenen. I Håkans fall handlar det om mötet mellan bultande, överfyllda tonårshjärtan i alla åldrar och hans egen energi. För i ärlighetens namn, Liseberg är inte en bra arena. Folk springer fram och tillbaka, det snackas och röks långt fram i publiken. Nu kanske jag är en konsertfacist, men jag tycker inte om det. Publiken är en del av konserten, och hur bra än Håkan gör i från sig, kan jag inte höja den här spelningen till skyarna – men väl en bra bit på väg mot molnen.

- Lisa Jagemark

Arkiverat i:Kultur

Rockborgen 9 Maj

Våren är popens årstid. Det är nygrönt gräs och solbrända armar, grillkvällar och krossade hjärtan. Vad passar då bättre än att bjuda på en afton i popens tecken (Defiant age, Autisterna och Billie the vision and the dancers), på Borås egna Rockborgen?

Defiant age består av två tredjedelar kvinnliga bäckängiter, en tredjedel manlig göteborgare. Deras musik är en perfekt, smygande inledning. Akustiskt med lite munspel och plingeling, charmiga texter på trevande skolengelska och en Anna Nilsson sjunger klart som väldigt rent vatten, speciellt i mina favoriter G-force och Layers.
Jag har sagt det sedan första gången jag såg dem: Defiant age har något eget. Jag kan inte namedroppa något band som liknar dem – och även om det kanske gör recensionen svårare att skriva, så det är ett gott tecken.

Om det är något jag är vårsvag för, så är det glada poplåtar med melankoliska texter på svenska. Och det är just det som band nr två, Autisterna, spelar. (För alla som funderat: bandnamnet är taget från titeln på Stig Larsson debutroman). Låtarna handlar om lite småledsna saker som att lämna allt bakom sig, vänskapskrångel, krossade och ouppfyllda drömmar, kärlek som inte vill börja. Himmelen och Johanna är klockrena exempel. Tyvärr funkade inte de lugnare låtarna lika bra som de gungiga den här kvällen.
Men har inte glad musik/ledsen text redan gjorts då? Jo, verkligen, men den här våren stör det mig inte att det finns ännu ett band som spelar det.

Jag ber om ursäkt, sa Billie the vision and the dancers (kvällens huvudakt) sångare Lars Lindqvist, och tog upp ett låthäfte med texten till låten som han uppenbarligen var osäker på. Generat sjöng han vidare med foldern i handen, generat fortsatte han be om förlåtelse.
Personligen tycker jag inte att varken Lindqvist, iklädd ett likadant svart spetskantat linne som ligger hemma i min garderob också, eller någon annan ur hans gäng har något att be om ursäkt för. Kanske var det inte den bästa spelning de gjort. Men som publiken sjöng, klappade, dansade – det är betyg nog.
Billie the vision and the dancers bildades i Malmö, av ett gäng gamla vänner från en by i Blekinge, med en ny kompis från det mer nordliga Borlänge. Det är ett ganska modernt band, på det sättet att de spridit sin musik via internet snarare än skivförsäljning, och på det sättet byggt upp en skara lojala fans.
Och musiken de bjuder på är dansvänlig musik med texter som smakar lite beskt, kryddat med sötsaker som tamburin, dragspel och trumpet. En sak som jag tycker var imponerande var hur de lyckades varva popen med lugnare låtar, utan att tappa fokus, utan att förlora publiken. Men det var fortfarande poppiga låtar som A man from Argentina och Summercat som kändes lite extra den här varma vårkvällen.

Lisa Jagemark

Arkiverat i:Kultur

Rockborgen 25 April

Säkrare än den någonsin varit välkomnade Rockborgen det nya popundret Hästpojken till vårkvällens Borås. Det blev en lyckad kväll, med en motsägelsefullt stabilt ojämn huvudakt och två överraskande bra förband.

Kvällen inleddes med två Boråsbaserade förband, först ut på scen var fyra killar med en nysläppt EP i ryggen. Bandet heter Brick club, EP:n It’s a long way to Madrid. Men trots det spanskklingande namnet har bandets musik ingenting med det svenska älsklingscharterlandet att göra. Nej, jag kommer snarare att tänka på ett något regnigare land västerut när Brick club fyrat av några låtar: både musiken och bandets klädsel har en brittisk touch. Det är kaxigt. Det är solglasögon och Libertinesromantik.
Och det är snyggt!

Förband nr två, Sonic palais, intog sedan scenen med snygga gitarrslingor och mer renodlad rock, trots de nära vänskapsbanden med brittrockarna Brick club. Killarna är även de fyra till antalet, och dessutom med en bäckängit på bas (Viktor Svensson, även känd från Hjärnkontoren från någon gång i slutet av 90-talet, reds. anm.) De verkade ha väldigt roligt på scen, bjöd på sig själva och lite jammande, dedikerat till Rockborgen, mellan låtarna. Och publiken var med på noterna, dansade framför och stundtals på scenen, speciellt till den avslutande covern Rocking in the free world (Neil Young). Alla bör kolla in detta i min mening kvällens bästa bands EP A monkey’s wedding.

Inför kvällens huvudjakt samlades småflickor med stjärnor under ögonen och inte alltför få med randiga tröjor framför scen, spänt väntandes på den euforipop som Hästpojken spridit genom bland annat poporaklet p3 de senaste veckorna. De fick dock vänta lite längre än beräknat. Bandet som klev ut på scen började i ett lite lugnare tempo än de flesta är vana vid att höra.
Längre än två låtar dröjde det dock inte innan det brakade loss ordentligt. Hästpojken är experter på att förmedla det där pubertala mellantinget som snuddar vid både ren ångest och sprudlande eufori. Ackompanjerat med poppiga gitarrer och sångaren Martin Elissons röst som skär sig på precis rätt ställen, förstår jag att poptröjorna applåderar som de gör.
Starkast lyser naturligtvis singlarna Shane MacGowan och Caligula från skivan med samma namn som den senare, båda låter som svettiga indiedansgolv och ljusa sommarkvällar utan slut. Tyvärr kan dock inte dessa låtar rädda den för övrigt ganska ojämna konserten som mest kan liknas med en dag på jobbet.

Lisa Jagemark

Arkiverat i:Kultur

Drömmen om att bli författare

Det finns många som drömmer om att skriva, släppa böcker och leva författaridyllen. Jag vet, för jag är själv en av dem! Men hur stor är egentligen chansen att lyckas?

Debutantpriset, tänkte jag, måste vara det bästa sättet att ta reda på vad man som förhoppningsvis blivande författare har för konkurrens. Bara kolla på vilken nivå ribban ligger.

Sagt och gjort, jag valde (ganska) slumpvis ut tre böcker från vinnarna av Borås Tidnings pris. Den första är redan både folklig och filmatiserad: Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri. Och det ska jag säga er, den här boken inger prestationsångest. Den är inte bara briljerande språkligt sett, utan är också ett genuint och realistiskt personporträtt. Filmen är inte så dålig den heller.

Nästa bok är Oron bror av Daniel Sjölin, som inte bara är en prisad författare utan också en söt och engagerad programledare för SVT:s litteraturprogram Babel. Till det yttre verkar hans bok kort och snabbläst, men skenet bedrar. Mannen är ett vandrande synonymlexikon. Språket är maffigt och tungt, det händer att jag får läsa om några stycken flera gånger. Dessutom gestaltar han ett barns sätt att lära sig och uppfatta verkligheten skrämmande bra.

Inför bok nr tre kände jag mig ganska uppgiven. Den sista boken i mitt uppdrag är Allt av Martina Lowden. Och den var dödsstöten! Den här boken är det bästa jag läst på flera år. Boken är uppbyggd av galna dagboksanteckningar, en och en verkar de poänglösa, men tillsammans pusslar de ihop en otroligt bra bild av huvudpersonen. Det är verkligen som att bli insläppt i någon annans tankevärld. Det här är en sådan bok som jag kommer att minnas länge.

Summa summarum, det krävs en hel del för att lyckas nå upp till standarden på de svenska debutanterna. Därmed inte sagt att det är hopplöst. Jag vågar anta utmaningen. Gör du?

Lisa Jagemark

Arkiverat i:Kultur

Bäckängseleven Kristin Karlsson vann Lilla debutantpriset

I klass GF07I går kanske en blivande författare. Kristin Karlsson har redan tagit ett steg mot sitt mål.
Hon tog hem första pris i Borås tidnings novelltävling.

Det var inte bara kultureliten som intog Stadsteaterns Stora scen när Borås tidnings debutantpris skulle delas ut i slutet av februari. Tre unga tjejer väntade också på en prisutdelning. En av dem var Bäckängs Kristin Karlsson, och det var hon som gick från kulturhuset med en vinst i novelltävlingen Lilla debutantpriset när kvällen var slut.
– Vi visste inte vem som skulle vinna när vi klev upp på scenen. Så helt plötsligt läser de upp mitt namn och så jag ska ge en vinnarintervju! Det var en märklig känsla, men väldigt kul, berättar Kristin.

Den vinnande novellen blev publicerad i Borås tidning, och heter “Det svåraste beslutet“.
– Den handlar om att göra eller inte göra abort, men slutet är ganska öppet.

Vinstsumman på 5000 kr har hon sparat till ett framtida köp av en laptop. Kanske är det på den datorn som hon kommer att skriva sin första roman. Men hon tror inte att hon kommer bli vår nästa deckardrottning. Det är snarare romaner om dilemman och andra problem med flera olika sidor som lockar henne.
– Klart jag vill bli författare om det går!

Lisa Jagemark

Arkiverat i:Kultur

Veckans skivrecensioner

Bäckängiten har låtit recensera tre aktuella skivor. Läs och häpnas!

Nordman – Djävul eller Gud
Nordman är en grupp som inte tycks få ifrån sin ”medeltida stämpel” och den sitter säkerligen kvar på deras nysläppa album ”Djävul eller Gud”. Albumet låter som deras tidigare verk och melodifestivalbidraget ”I lågornas sken” kommer definitivt att bli den nya ”Vandraren”. Plattan börjar i lite modernare tolkning men slutar som en god natt visa, det är nästan som en skiva för en hel dag, i tempot: morgon-dag-eftermiddag-kväll-natt. Personligen skulle jag inte kunna sitta och lyssna på Nordman efter en lång dag i skolan, men knarkare eller inte, Håkans hesa röst är charmig.

Hästpojken – Caligula
Pop, pop och pop söker du detta? Då har du kommit rätt! Denna svenska popduo som består av Martin och Lars är aktuella för en spelning här i Borås på Rockborgen den 26/4 och det lär absolut bli rena rama explosionen. Deras debutalbum ”Caligula” är aningen för skrikigt för min smak men å andra sidan svänger det och det känns ett slags vårskrik som välkomnar våren, för vi i Västra Götaland är sjukt trötta på regn och mörker. Vi kan inte annat göra än att sjunga med Hästpojken och deras texter som handlar om just gymnasietiden med kärlek, knark, mat och tårar.

Radiohead – In Rainbows
Förutom Coldplays Chris Martin och Antony i Antony and the Johnsons så finns det ingen som sjunger med lika mycket känslor som Thom Yorke i Radiohead och som samtidigt lyckas beröra. Han gör extra succé i albumet Kid A som förmodligen är Radioheads bästa platta. In Rainbows är inte i samma klass som Kid A, men Thom Yorkes inlevelse lever vidare i texterna. Precis som Radioheads övriga låttexter, t.ex. ”Morning Bell” så gäller det att läsa (eller ja, lyssna) mellan raderna och det gäller även för In Rainbows. Samtidigt som den sorgliga/deppiga känslan fyller kroppen så känns det samtidigt sprudlande att lyssna på Radioheads senaste album och det känns som att man är In Rainbows.

Sara Ebrahimzadeh

Arkiverat i:Kultur